Prosharker

1. Jag talade ut.

Det verkar alla ha glömt bort. Jag bekräftade det som var sant och bad de berörda om ursäkt. Mer än så kan jag inte göra. Men vissa ville ha blod. De fanns ett enormt intresse för detaljer, men det är ingen anledning till att jag ska fläka ut mig. Det fanns ett allmänt intresse, men inget allmänintresse. Förstår du skillnaden?

2. Det var en omöjlighet.

När drevet gick var det pöbelmentalitet av värsta sort. Det fullkomligt spyddes galla över mig. Alla som gått och retat sig på mig i flera år tog nu sin chans. Om någon försökte tänka klart och kom med någonting som kunde tolkas som snällt mot mig blev den personen fullkomligt massakrerad. Det fanns inte en enda som vågade/ville stå upp och visa lite vett och sans. Jag förstår det.

Du måste också förstå att vad jag än hade sagt så hade det vridits och vänts emot mig så att det blivit etter värre.  Ett drev kan inte bemötas, så enkelt är det.

3. Det är ett straffbart att planera ett allvarligt brott.

 Om jag talade ut ville jag berätta hela historien. Kan inte lagen exakt, men så mycket vet jag att om jag erkände allt rakt av så kunde jag bli åtalad. Det var nog inte så troligt, men varför ta risken bara för att tillgodose några glupska gamars hunger?

 4. Jag var inte intresserad.

Jag var trött på pokerbranschen redan innan pokerboomen drog igång. Jag såg en chans att bli känd genom pokerboomen för att kunna uppnå andra mål. Vet inte hur många timmar jag la ner på att göra bra saker för svensk poker, men allt jag fick tillbaka var skit. Redan från dag ett blev jag felciterad i tidningar. Det felcitatet saltades från en åsiktsmaskin på ett pokerforum, det felciterades i sin tur igen och så vidare. I princip all skit jag fick grundade sig på felaktigheter. Och avundsjuka och jantelag såklart.

Dessa åsiktsmaskiner har idag ordbajsat sig fram till positioner inom svensk poker och glömt bort vilka infantila åsikter de hade en gång för att de inte visste bättre. Och den som stod i skottgluggen var naturligtvis undertecknad.

När Kengate seglade upp var jag helt klar med poker. Jag hade gått vidare i livet och såg ingen mening med att fäkta illa. Det var inte den punkt jag ville avsluta med, men det var en punkt.

5. Vi har jobbat på en bok som inte blev något.

Pär Carlsson kontaktade mig för tre år sedan. Han ville skriva en bok om mitt liv. Det är någonting jag funderat på själv. Om inte annat så skulle det bli en intressant berättelse. I den boken skulle Kengate vara en central del. Han gjorde cirka 130 timmars intervjuer med mig. Projektet lades ner för snart ett år sedan. Anledningen var att det helt enkelt var för mycket material att få ihop för Pär.  Förutom hans vanliga tidsbrist såklart. Att skriva en bok själv har aldrig varit aktuellt. Ingen hade trott på den.

6. Jag ville bli friad från insideranklagelserna först.

Insideranklagelserna ödelade mina planer och mitt liv. Därför såg jag ingen bättre väg än att börja spela poker igen. Då känns det viktigt för mig att tala ut. Och nu har folk kanske lugnat ner sig och kan tänka rationellt.

Planen när jag startade den här bloggen var att berätta om Kengate i maj när jag blivit friad från de felaktiga anklagelserna. Insiderdomen skulle komma 28 april. Nu är domen uppskjuten minst en månad och eventuellt mer. Anledningen till att jag kommer ut i alla fall är att jag inte orkar vänta.

Inledningen till boken om mitt liv (vissa detaljer bortredigerade)

Prolog

De flesta människor får någon gång i livet uppleva något som är värt att berätta för barnbarnen. 710529 Ken Lennaárd har hittills i livet upplevt mer än invånarna i en mellanstor svensk stad gjort tillsammans.

Han har umgåtts med maffian. Han har druckit rosa champagne med kändiseliten. Han har tänkt tanken, köpt ett XXX, XXX och varit nära att XXX en före detta vän och kompanjon. Han har XXX och supit i månader i sträck, umgåtts med XXX och varit elitidrottare. Han har blivit rånad på allt han har, inklusive sina skor. Han är utbildad sommelier.

Han har varit utbränd. Han har varit en Sveriges mest fruktade XXX. Han har tjänat hundralappar på att sälja cyklar och stumpor. Han har tjänat miljoner på spel, fastighetsaffärer och aktier. Han har planerat den mest omtalade blåsningen i svensk poker. Han har sovit på golvet i ett spanskt fängelse. Han har vunnit en dokusåpa.

Det här kunde varit berättelsen om en man som förändrade världen. Kanske inte på samma sätt som Einstein, Hitler, John Lennon eller Astrid Lindgren, men som Tage Erlander eller åtminstone som Janne Boklöv. Det här kunde varit berättelsen om någon som gjort något stort och viktigt för någonting betydelsefullt och meningsfullt. Men om hundra år kommer inte Ken kommas ihåg mer än Dan Glans som kom sjua i den där OS-finalen där Anders Gärderud vann guld och slog världsrekord.

Ken har gett upp. Den här boken kommer att sätta punkt.

Ken Lennaárd XXX Sverige. Han är inte bitter eller besviken. Han har passerat det stadiet för länge sen. Han säger att han i grunden är missförstådd. Att han inte passar in i det svenska samhället. Att alla andra är XXX. Han är för XXX för det här landet. För smart, för företagssam, för rättfram. Han har sett det ingen annan lyckats se. Han har förstått för mycket för sitt eget bästa. Han har bestämt sig för att lämna landet. Han ska flytta för gott.

Ken Lennaárd säger alltid vad han tycker. Och han tycker mycket. Om allt. Om saker han begriper och om saker han tror att han begriper. Om politik, kändisar, sport, mode och konst. Och om andra människor. Han har åsikter om mycket och många.

En och annan har åsikter om Ken också.

Jag hade också en åsikt, en förutfattad mening, när jag för första gången mötte denna udda fågel. Jag gjorde det i rollen som producent för Sveriges första pokerprogram på tv. Jag skulle rekrytera en expert och Ken var långt ifrån mitt förstaval. Han var egentligen helt fel person. Han var den där dokusåpafjanten från Riket som manipulerade och bluffade. En sann skrävlare och ego boy. Han saknade allt av tyngd och sann expertis som jag sökte. Jag var ute efter en riktig pokerkännare som kunde lära svenska folket allt om spelet. Ken hade noll trovärdighet i mina ögon. Han kunde förmodligen inte ens spela poker, men min begränsade insyn i pokervärlden gjorde att jag inte hade mycket annat val än att ta det där mötet med den där killen som mitt förstaval Martin de Knijff tipsade om när hans egen medverkan omöjliggjorts sedan kanalen och han inte var överens om vilka loggor som fick exponeras i tv-rutan.

Jag träffade Ken på vinst och förlust. Kanske kunde han åtminstone leda mig vidare till någon som hade det som krävdes för att vara expert i ett seriöst pokerprogram på tv. Det var så snacket gick mellan mig och min assisterande producent Calle Schulman.

Det är inte begåvningsreserven som förnedrar sig i dokusåporna. Det vet alla som jobbar på tv. Antalet Nobelpristagare som knullat i Big Brother-huset är lätträknade. Samtidigt behövde mitt pokerprogram all uppmärksamhet det kunde få. En kändis som expert behöver inte med nödvändighet vara fel.

Kärlek är ett för starkt ord. Men ingen har varken förr eller senare gjort ett starkare intryck på ett första möte. Jag tänkte redan då att den