Prosharker

År 1999 var jag Sveriges bästa turneringsspelare – med marginal. Christer Björin får ursäkta, men jag var det. SM avgjordes i fyra discipliner det året och det som räknades var Mörkpoker-SM med flest antal deltagare, högst buy-in och bäst struktur. Den som vann Mörkpoker-SM kunde oantastat titulera sig svensk mästare i poker. Och när krutröken lagt sig var det jag.

I Sökö-SM fick tog jag brons efter att med tre kvar ha haft den slutgiltiga vinnaren all-in i en jättepott med K,K mot 4,4. I Sökö är ett överpar mot underpar större favorit än i Texas och om jag vunnit den potten hade jag haft 85% av markerna heads-up.

I Omaha-SM tog jag silver efter att ha haft motståndaren all-in som klar favorit. Kommer inte ihåg handen då jag har fyra SM-silver i Omaha och alla fyra gånger hade jag motståndaren all-in som klar favorit.

I Texas-SM åkte jag ut med K,K mot J,J i en monsterpott med elva spelare kvar.

Internationellt gick det också mycket bra för mig. Jag vann en turnering i Las Vegas där alla de bästa var med. T.J. Cloutier var allmänt ansedd som världens bästa turneringsspelare och jag slog honom heads-up. Dessutom var jag största delägare i Kortoxen som jag drivit upp och fått konkurrenten att lägga ner verksamheten en månad efter att jag tagit över.

Livet lekte, men sedan satte Kniven sig i ryggen på mig.

Martin ”Kniven” de Knijff hade minst sagt ett dåligt rykte på Klubben (som vi kallade Kortoxen för), men jag har alltid haft den principen att alla är värda en chans. Kanske hade han gjort fel förut och lärt sig av sina misstag, kanske var det bara skitsnack? Eftersom jag själv gjort fel förut och själv varit offer för ogrundat skitsnack så behandlade jag Kniven som jag skulle velat bli behandlad själv. Jag gav honom en chans.

Kniven stod på botten. Hans anseende var skakigt. Han hade inga pengar, jobb eller utbildning. Som lök på laxen hade han ett litet barn tillsammans med en kvinna som hade stora problem, varav spelberoende inte var det värsta. De bodde ihop.

Jag gav honom ”en alldeles för bra deal” som han själv har uttryckt det senare. Vi skulle spela och boka idrott tillsammans. Han skulle stå för arbetet och jag skulle stå för pengarna och vara ansiktet utåt. Dessutom garanterade jag försörjningen för hans familj.

Han höll inte sin del av avtalet. Han spelade på sidan, han spelade för hårt med vår bankrulle och så vidare. Jag hade ställt upp fem-sex punkter som grund för avtalet och han bröt dem allihop. I dag har jag större förståelse för vad en desperat människa är kapabel till, men då ville jag dra ett baseballträ i huvudet på honom.

Detta är min personlighet. Jag är lojal och raggryggad, en riktigt bra vän, men också tyvärr långsint och hämndlysten. Jag vet att den kloke släpper oförrätter och går vidare. Den kloke vet att det får kosta pengar att lära sig vilka man kan lita på. Tyvärr fungerar jag inte så. Gör någon mig illa vill jag ha hämnd. Det är inte vackert, inte rätt, inget jag beundrar eller är stolt över, men man är som man är.

Jag hade avslutat samarbetet på en gång om det inte varit för Parbet. Det var ett bolag med samma affärsidé som Betfair. Det var i slutet av IT-hysterin och om vi bara fick in pengar innan kraschen kom så var jag övertygad om att med vår kunskap och vårt nätverk så skulle vi bli miljardärer. I ett sådant läge fanns det ingen anledning att bråka om några hundratusen kronor, även om jag hela tiden var rasande på Kniven.

Den slutgiltiga konstellationen av Parbet bestod av Kniven, ”Göran” , ”Pelle” och jag. (Göran och Pelle har ingenting med pokerbranschen att göra och får därför vara anonyma.)

I början gick det bra. Vi fyra blev mer och mer ett team. Lite smågräl fanns, men ingenting som ändrade skutans kurs. Sedan kom IT-kraschen, våra utmaningar växte exponentiellt och vi var tvungna att leta andra vägar för att sjösätta projektet. Vi letade samarbetspartners bland bookmakingbolag. Expekt var mycket intresserade.

Kanske är svåra situationer det bästa testet en människa kan ges. Parbets problem, som egentligen inte skapats av oss, ställde krav på än bättre samarbete oss emellan, och ännu hårdare jobb för att lyckas. Så blev dock inte fallet. Kniven började köra en egen agenda, kanske för att trygga en försörjning, kanske av andra skäl. Hursomhelst var hans agerande fel.

Göran och Pelle hade jag en nära relation till och vi blev alla tre vansinniga på Kniven då han försökte spela ut oss mot varandra och genom utpressning skaffa sig fler procent själv när vi skulle slutförhandla med Expekt. Ett annat alternativ var att Kniven själv körde med Expekt och lämnade oss andra tomhänta. Pelle, som aldrig gjort en fluga förnär, var helt tokig och sa ”nu åker vi och hämtar Kniven och kör ut honom i skogen”. Till slut enades vi om att tillmötesgå Kniven till en del för att få projektet vidare, men vi lovade varandra att ta revansch på Kniven för vad han gjort.

Kanske var det dessa omständigheter som gjorde att vi aldrig fick till ett riktigt kontrakt med Expekt, kanske hade det aldrig gått att få till ett riktigt kontrakt med Expekts ägare Conny Gesar och Christian Haupt. De visade sig nämligen vara två riktiga skurkar som satt blåsningar i system. De blåste alla de kunde och njöt till och med av det. De skröt för oss hur de blåst Betfair och Betsson.

Vi blev naturligtvis blåsta också. Tokblåsta. Parbet såldes senare för 90 miljoner kronor.

Kniven har många och långa förklaringar till allt, och visst finns det alltid två sidor av samma mynt. Men när historien ska skrivas så är det 3-1 till oss. Göran, Pelle och jag är överrens om vad som hänt. Vi iscensatte också en mycket avancerad hämnd på Kniven. Kniven slank ur nätet utan att ens själv förstå vad som var på väg att hända. Livet gick vidare. Göran och Pelle glömde bort Kniven, men det gjorde inte jag. Man är som man är.

Jag är envis, långsint och har hämndbegär. (Det är ingenting jag är stolt över, det är sådan jag är. Och det är någonting jag jobbar med.) Det betyder att om du gjort mig illa så kan du räkna med att det kommer igen. Om jag får en chans. Och tiden drar av väldigt lite på skulden.

Men det fungerar åt andra hållet också. Om du varit snäll mot mig så glömmer jag det aldrig. Har du gjort mig en tjänst så kan du alltid inkassera en gentjänst, om det så är tjugo år senare.

I min enfald trodde jag att jag var värd lite förståelse efter allt jag gjort för svensk poker. Jag ställde alltid upp och gjorde de tjänster jag blev ombedd till. Jag åkte till Göteborg och höll föreläsning, jag gjorde reklam för pokerforum och sajter och jag ställde upp som frågeplank på ett nystartat pokerforum av Joakim Geigert med kumpaner. Jag gjorde massor av sådant, alltid utan att ta betalt. Det är många i Pokersverige som tjänat bra pengar på mig och som jag gjort tjänster. Men det var ingenting värt när dammluckorna öppnade sig under mig. Det fanns noll gentjänster att inkassera.

Jag är obrottsligt trofast och lojal. Om min vän åker på stryk så hoppar jag in även om jag vet att slutresultatet bara blir att vi båda två får stryk. Sådan är jag. Därför var det värsta av allt när Westerlund påstod att det var mina vänner jag försökt blåsa. Det var så långt ifrån sanningen man kunde komma. Kengate var fråga om hämnd på någon som förstört mitt liv. Någon jag hatade över allt annat. Någon jag fick varbölder av att träffa.

Hämnd var det enda som kunde hela mina sår.