Prosharker

"JAG var det ENDA tilltänkta OBJEKTET"

En mörk November kväll 2003, efter månader av förberedelser, försökte Ken Lennaárd få med mig till Hotell Ta Inn (som ägdes av hans far och bror) söder om Stockholm. Där väntade en grupp kända fuskare med Russ Georgiev spetsen. Deras genemsamma målsättning, var att genom oärligt spel, i kraft av märkta lekar, dammsuga mig på var enda krona jag ägde och hade (möjligen även kredit). Lockbetet var en Amerikansk miljardär, som för nöjes skull, ville möta några av de bästa spelarna i världen.

Under rubriken nedan "Ett decenium med Ken Lennaard del 1", finns början till en utförligare berättelse gällande alla våra eskapader. Vad drev Ken till det som slutligen kulminerade i fuskförsöket? Jag tror och hoppas många av er kommer att finna läsningen mycket underhållande. Det finns mängder av anekdoter med både "kändisar" inom och utanför spelbranschen som huvudrollsinnehavare.

Den kortare versionen är den, att jag i Kens ögon framstod som ondskan i mänsklig skepnad.
Mina handligar beträffande allt vårt samröre, men i synnerhet gällande projektet ParBet från perioden januari 2000 till december 2002 beskrevs som följande:

Ryggradslöst
Falskt
Omoraliskt
Bedrägligt
Uppsåtligt
Okamratligt
Illojalt

Synnerligen en mängd mindre smickrande epitet. Fanns det då fog för dessa grova anklagelser? Svaret på den frågan är både JA och NEJ! Det var tveklöst så, att jag i många kapitel, kunde och borde agerat annorlunda. Hos vissa, skulle säkerligen några av mina handlingar falla under just några av ovanstående. På intet sätt var jag helt oskyldig. Jag kunde, och kan även fortfarande, uppfattas som raljerande i många sammanhang. Det är jag fullt medveten om.

I princip har jag inget negativt att säga om Kens aktioner under den här tiden. För mig stod han alltid upp. Uppträdde som en god vän i alla situationer. Därför förväntade han sig fullt naturligt samma aktning och ofta mer i retur. Jag höll i hans ögon helt enkelt inte måttet (exempel finns i nästa kapitel). De höga, näst intill utopiska krav som fanns på omgivningen, samt bristen av förståelse, för andras agerande i olika situationer, ledde till mängder av besvikelser för Ken. Vissa av hans mindra attraktiva karaktärsdrag blev evidenta. Hämdlystenhet, långsinthet och hat gentemot de "(o)skyldiga" kändes många gånger obehaglig. Mellan oss läkte såren aldrig. Det faktum att jag gick som tåget och vann 10 miljoner på V75 i januari 2002, gjorde saker än värre. Ken ville ge igen för den skada han och andra ("Göran" och "Pelle" som båda var oss närstående) ansåg jag åsamkat honom.

Låt oss återgå till den aktuella kvällen 2003. Många hade rest utomstädes till Stockholm för Texas SM som avgjordes på Kortoxen. Sålunda var lokalen full av folk och spel. Undertecknad, Erik Sagström (Erik123), Christer Johansson, Mads Andersen, Henrik (kan inte hans
efternamn) och Martin Vallö spelade 2000-4000 SEK limit med blandade spel.

Ken hade varit i kontinuerlig kontakt med några av oss i veckor. Annonsen var ett eventuellt spel med "miljardären". Jag hade ställt mig varken negativ eller positiv till medverkan. Då Ken dök upp på Kortoxen, med informationen att spelet kunde bli en realitet, tackade jag bestämt NEJ!
Det blev en del upprörda känslor som utmynnade i en mindre trevlig ordväxling i spelklubbens hall.

Varför ville jag inte spela? Det fanns mängder av skäl.

1. Diverse försök av Ken, att få mig investera, i olika bluff-projekt som han själv stod bakom. Om pengar investerats hade jag aldrig sett en krona. Utan tvivel var det så att han var ute efter att skada mig, i vilken form det än var.

2. Ken hade förskingrat cirka $20.000 av de $60.000 han förvarade åt mig i en box på Mirage i Las Vegas. Detta utan förklaring till vad som egentligen hänt. Han ansåg sig mer eller mindre ha rätten att ta pengarna. Jag litade helt enkelt inte på honom längre.

3. Från en källa i London, bara månader tidigare, blev jag informerad att Ken tillsammans med en grek-cyproitisk falang hade för avsikt att försöka fuska mot mig. Slutsatsen, att detta kunde vara ett försöken, var inte svår att nå. Ken har senare hävdat att falangen initierade kontakten dem emellan.

Med bakgrund av detta är det min fulla övertygelse att "JAG var det ENDA tilltänkta OBJEKTET" För att kunna fuska mot mig i poker var han helt enkelt tvungen att blanda in andra helt "oskyldiga spelare"

Borde jag berättat för Erik och Christer vad jag kände till? Sannolikt borde jag gjort det. Det ångrar jag idag att jag inte gjorde.

Skulle Erik och Christer råka lika illa ut som jag? Det vet bara Ken, men jag är ganska säker på att de blivit "skonade". Mitt Nej till trots, försökte Ken få med sig Erik och Christer till hotellet. Hur

kunde jag då vara det enda objektet?

Det tyngsta skälet var att jag låg 700.000 SEK minus. Ken hade fått rapporter om detta. En hypotes, där jag under rådande omständigheter, skulle följt med till hotellet, då de andra förflyttade sig dit, är inte svårbegriplig. Om jag ville ta igen dagens förluster hade jag inget annat val än att följa med till hotellet. Ett annat skäl var att Ken fick utstå hot från sina kumpaner. De hade rest från USA och mycket troligt blivit lovade en del pengar. Det personliga vendetta Ken hade med mig kunde de bry sig mindre om.

Jag försöker på inget sätt trivialisera och negligera övriga inblandades känslor. De kände sig kränkta och även om fusket aldrig blev verklighet, så är det fullt naturligt att de såg sig själva som måltavlor. Personligen tror jag att det är försvinnande liten chans att så verkligen var fallet.

Ken har aldrig bett mig om förlåtelse för sina försök att skada mig. Så vitt jag vet har Christer, Erik och även danskarna fått sina rättmätiga ursäkter.

Kens mentala ohälsa under senare delen av 2003 kan beskrivas som "tillfällig sinnesförvirring". Då jag direkt eller indirekt, skyldigt eller oskyldigt medverkat till detta tillstånd. Ser jag den här händelsen mer som en tragedi än något annat.

Ett decennium med KL (del 1)

Första gången jag stötte på Ken Lennaard var på Kortoxen runt 1997-1998. Vid den här tiden hade han en lång hästsvans, men gav ändå ett “lill gammalt” intryck. Munderingen gubbig mörk blå rock, samt ett par gamla beiga byxor modell Dockers var sannolikt en starkt bidragande orsak till detta.

Han var en av många, just anslutna till spelklubben Kortoxens turnerings cirquit. I Hannu Hakalas regi hade alla tävlingar ett värde. I varje speldisciplin, och baserat på buy-in nivå, fanns officiella rankingtabeller. Det mest kompetitiva i individen plockades fram. Vem var egentligen bäst? Alla ville ha svart på vitt och därmed skryt-rättigheter. Många av de mest  framgångsrika turneringsspelare de senaste tio åren kommer från just från denna tid. Johan Storåkers, Peter

Eichhardt, Björn Isberg, Lars Kjestrup, Bo Sehlstedt, Peter Hedlund, Ken Lennaard, och undertecknad själv, var alla mer eller mindre produkter av Kortoxen eran.

Utan tvekan var det så att Herr Lennaard var talangfull. Resultaten lät heller inte vänta på sig. I Januari 1999 under Carnivale of Poker, på Rio Hotel & Casino i Las Vegas, erövrade han (nu utan hästsvans :) ) en av de största titlar en svensk någonsin vunnit. Efter en lång heads-up batalj med legenden T.J Cloutier kunde han lyfta bucklan och titulera sig $1500 NL champion och $110.000.

Svaret på en av seger intervjuerna blev en klassiker. “Så Ken, bluffade du något under tävlingen?” “Ja hela tiden, och hjälpte inte det, så köpte jag ut.” Jag befann mig också på Rio, men vi kände fortfarande inte varandra. Sålunda var jag heller inte inbjuden till hans “victory” middag. Sällskapet blev (om jag kommer ihåg rätt?) legendarer som Christer Björin, Gunnar Östlind och Örjan Näsbom. 

Min minnesbild är inte helt klar, men runt den här tiden köpte Ken in sig som delägare på Kortoxen. Det blev, över det hela, ett rejält lyft för verksamheten. Bättre organisation och med mängder av nya positiva influenser. I vissa läger var förändringens impopularitet tydlig.
En kille som vid första anblick kategoriserades översittare, arrogant och själgod. Addera stämpeln "Dokumenterad fuskare" från gymnasietiden. Och du hade någon, som av det gamla gardet inte togs emot med öppna armar.

För min egen del tyckte jag inget annat än att Ken var en excentrisk och rolig personlighet. Visst kunde hans ibland nedvärderande och respektlösa epitet av gästerna gå över gränsen. Oftast rörde det sig om uttryck av frustration, från en dålig förlorare, men i underhållande format. Där kunde jag verkligen känna igen mig själv.

I januari 2000 var det dags för Carnivale of Poker igen. Tyvärr flyttades arrangemanget från Rio, till Harrahs egna sunkiga hotel på Las Vegas Boulevard. Många svenskar hade trots detta bestämt att pröva lyckan. Jan Bäckström, Lars Johansson, Stefan Lord, Peter Eichhardt, Christer Björin, Ken Lennaárd och jag själv, var några av de resande. Det var under denna resa jag kom att lära känna Ken Lennaárd. Min gode vän Peter Eichhardt och Ken umgicks flitigt.







Därför var det inte mer än naturligt att jag kom med på ett hörn. Vi hade jävligt kul tillsammans.

Jag minns speciellt hur vi alla gulade på ett spel ingen av oss kunde. Doc Jennings, Robert Williamson III och någon annan vi tyckte var en fisk (baserat på vårt railande) spelade $200-$400 mixed games. Spelen var Omaha H/L, 2-7 triple draw och California A-5. Dock spelades bokstavligen alla händer i Omaha. Williamson hade fötterna på bordet. Och var så upptagen med att i parti och minut beställa mat. Han vägde 220kg. Ett par år senare fick han genomgå gastric bypass operation för att överhuvudtaget ha chansen att överleva. Pokern var definitivt inte hans prioritet nummer ett. Frestelsen blev för stor. Vi kunde helt enkelt inte hålla oss. $15.000 skramlades ihop. Trots båda våra stora egon, kunde varken Ken eller jag i dessa spelformer, blåsa upp vår kompetens. Peter fick därför förtroendet att spela. Det “roliga” varade i tre timmar, sedan fanns det inte en ettöring kvar.

Vår sista chans till ett uppsving var när Peter gick till finalbordet i en $300 Omaha tävling, ett förstapris på $30,000 var väldigt respektabelt 2000. De flesta major events var $5.000 och hade sällan fler än 200 deltagare. Endast WSOP main event (393 deltagare 1999) och en tävling i Californien var $10.000 buy-ins. Hursomhelst med 6 deltagare kvar öppnade Tom McEvoy (WSOP main event champion 1983) potten. Peter gick all-in med AK108 double suited. McEvoy var nog inte helt committed, men synade ändå med AQ82 utan någon suit. Vi trodde nog att Peter var större favorit (equity är runt 67-33 till Peters fördel) och var mäkta förgrymmade när McEvoy vann med tvåpar ess och tvåor. Bad beaten var inte slut för Peter. När han skulle kliva över avspärrningen sökte en äldre tant has uppmärksamhet. Hon hade en bok hon ville Peter skulle signera, “Omaha Holdem by Tom McEvoy”.

Nu helt stengula tvingades vi att söka efter lån. Jan Bäckström alias PI (3.14) delade förstapriset i en av de tidigare tävlingarna. Han blev den vi vände oss till. Ken hade hjälpt PI under WSOP 1999 då han i Omaha eventet kom total rebuy tilt. Den incidenten hade snabbt glömts bort. För när Ken frågade efter lite cash tills de kom hem, blev svaret “Sorry det är tomt i skattkistan”

Peter och Ken hade redan ha kvalat in till $5.000 main event. Jag hade i princip gett upp. Men när Christer Björin bjöd oss på Binions Horseshoe steakhouse, insisterade han på att jag
skulle spela kvällens sista super-satellit. Därför blev det ingen dessert för mig. Jag kastade mig i en taxi till Harrahs, allt gick enligt ritningarna och jag nådde finalbordet. Fem platser delades ut. En fransman hade 50% av alla marker. Han kunde i princip gått och lagt sig, kommit tillbaka dagen efter och signerat för sin plats. Saker och ting har tyvärr sin nature. Fransmän och logik går inte riktigt ihop. Min chip-position var solid. Jag var tämligen säker på en plats, Grodan presterade dock det ena mer makabra spelet efter det andra, och dubblade upp alla små stackar. Han åkte sedan ut på åttonde plats. En insats Charles de Gaulle förmodligen applåderade i sin grav.

När vi så befann oss på bubblan, med sex deltagare kvar, var jag shortstack. AQ hittade jag UTG, markerna sändes in mot mitten. Nu hände något, jag aldrig sett förr eller senare. ALLA SYNADE! De försökte att kollektivt få ut mig. Självklart lyckades de. Ett gäng motbjudande amerikaner, studsade runt på känt maner omkring och high fivade varandra.  Det kändes så tomt och orättvist, som alla mina drömmar gått i kras. 

De $5.000 vi förlorat och den missade main event platsen, var stora pengar för mig. 2000 hade jag aldrig haft mer än $50.000 i bankrulle. Jag hade bustat och blivit skyldig vid åtaliga tillfällen. Min inkomst kom främst från att analysera och spela på idrott genom olika investerare, även om jag tjänade mycket på spel varje år, käkades allt upp av dyra omkostnader. Min dåvarande flickvän Camilla och jag var föräldrar till sonen Robin 3 år. Vi bodde i en dyr hyresrätt på Kungsholmen i Stockholm. Ibland hade vi inte ens till att betala räkningarna. Spelets volatilitet och mitt dåliga money management var den stora fienden.

Ken spelade en del på idrotten under vistelsen i Las Vegas. Främst gick han på mina ideer... Det gick mer än skapligt, även om vi inte omsatte några jättepengar. Det märktes tydligt hur kul han tyckte det var. Ett par dagar efter vi kom hem, ringde han upp mig. Detta skulle bli början av våra affärer tillsammans, roten till allt ont.

Erbjudandet jag fick var en jättechans. Ken hade 300.000 SEK, som han var villig att sätta in på diverse olika bettingsajter. Jag skulle plugga och sköta tradingen. Alla vinster, från det jag analyserade, skulle delas 50-50. Eventuella förluster fick jag bli skyldig, till ett senare tillfälle. Dessutom såg han till att mina räkningar blev betalda, så att det inte skulle bli ett orosmoment i tillvaron. Ingen hade ställt upp på mig på detta sätt. Självklart var jag oerhört tacksam och rörd
över det förtroende jag fått.
Vi skrev aldrig några papper om våra överenskommelser. Det man kan konstatera var att Ken i princip ansåg oss ha ingått äktenskap. Allt, som jag genom mitt arbete, kom fram till, skulle vi dela på. Det var en självklarhet. I ett senare skede av partiet blev det tydligt att även andra, i mitt tycke privata delar ingick.

Före resan till Las Vegas i Januari 2000 blev jag i december 1999 inkallad till ett möte i det Gula rummet på Kortoxen. En grupp bestående av bl a Per Hildebrand (senare VD för 24h poker) och Johan Moazed (numera VD för Betting Promotion) hade under 18 månader försökt skapa internet-siten NORDBET. Ett företag väldigt likt UNIBET med inriktning på spelbranschen. Under senare delen av 1999 splittrades gruppen och delades upp i två falanger. Frustration av att projektet inte kom någon vart fick Hildebrand och hans vapendragare Niklas Borg att söka andra jaktmarker.

De som var kvar av gruppen utan Hildebrand och Borg var intresserade av mina tjänster. Deras avsikt var att köpa ett casino av Boss Media för $300.000 och med min hjälp utveckla en poker mjukvara. En av herrarna kände Björn Nordstrand mycket väl. Samme Nordstrand som tidigare var VD för TV4, dåvarande styrelseordförande I Boss Media och numera ägare av Hotell Tylösand med Per Gessle. Detta skulle borga för ett smidigt handläggande. .Jag var väldigt intresserad och vi bestämde oss för att återuppta diskussionen när jag kom hem från Las Vegas i Januari.

När jag träffade gruppen i januari kändes det oerhört naturligt att försöka övertyga dom att Kens inblandning skulle addera värde till vårt projekt. Till en början var de tveksamma, men respekterade slutligen min åsikt. Under ett av våra möten, informerades de om en annan ide.  En idé jag ansåg vara än bättre än casino/poker projektet. Gamla svensk-engelska bookmakern SSP med pionjären Peter Andersson i spetsen hade sedan ett par år tillbaka produkten Bet-Ex. Detta var en stenålders betting xchange. Kunderna fick ringa in sina erbjudanden. Dessa faxades senare ut till alla kontohavare. Vid matchning tog man 5% på nettovinsten. Min ide var ganska enkel. Självklart skulle denna affärsmodell omformas i en online-lösning. Full transparens och med market makers som garanterade en viss likviditet.  Gruppen älskade iden, men först skulle casino/poker spåret undersökas.
Ken, Johan Moazed  och jag tog i slutet av januari tåget till Växjö för ett besök på Boss Medias huvudkontor. Målsättningen var att hitta en lösning där vi köpte ett casino som i slutändan skulle inkludera poker. Ken och jag skulle sitta i Växjö 3-4 månader och tillsammans med deras utvecklare och skapa en mjukvara för Texas Holdem. Boss hade redan en beta version för 7-korts stöt poker. Indoktrinerade av sin amerikanska konsult/expert var utvecklingen utan tvekan på helt fel spår. 

En representant hämtade oss på stationen och vi blev bjudna på lunch.  Sedan bar det av till kontoret. Att bolaget led av hybris tog det inte lång tid att förstå, i receptionen möttes man av en stor overhead med Boss Medias börskurs. Bolaget var värderat till 4 Miljarder SEK, ett p/e tal på 160, då vinsten var 25 miljoner SEK!!!

Boss Media sålde en helhets lösning för casino a $300.000. Dessutom fick köparen stå för spel licensen på Antigua, kostnad $100.000. Backoffice och betalnings lösning gick på ytterligare $10.000/månad. Om nu inte detta skulle vara nog, så krävde man 40% på brutto intäkter “for life”!! Om du gick med på detta slav avtal, var det sedan din uppgift, att skaffa kunder och marknadsföra sajten.

VD för Boss Media var en synnerligen dryg, uppblåst skåning i trätofflor, vid namn Lars Månsson. Han hade satt bolaget på börsen under 1999 och var mätt på mer än ett sätt.Vi gick in i detalj på vad vi kunde erbjuda. 1100:-/timmen vill vi ha för våra konsult tjänster. Detta kunde sedan dras av på inköpskostnaden för casinot. Sanningen var den att Boss grafik för poker var  mycket estetisk. Några finputsningar av logik, funktionalitet och de satt på en framtida super produkt. Vi krävde 6 månaders försprång, men efter det var det fritt fram för Boss att addera poker på sin produkt till alla kunder. Vår sekundära relation med Björn Nordstrand hade tydligen ingen effekt, för Månson tackade bestämt Nej.

Paradise Poker var då världens i särklass största pokersajt, med 500 samtidiga inloggade användare. Det skulle dröja mer än 3 år  före Boss hade något som ens liknade en poker mjukvara.  Jag vet inte vem som skall vara mest besviken över det missade tillfället.

När vi kom hem från Växjö berättade jag för Ken om min Bet-Ex online ide. Hans omedelbara fråga var “Har du berättat det här för gruppen?” “Jo det har jag gjort” sa jag.  “Fan också” blev
svaret. “Den här iden är ju klockren” fortsatte han. Frågan var självfallet hur vi skulle komma till skott. Ken berättade för mig om sin barndoms kamrat "Göran". Det märktes tydligt vilken oerhörd respekt han hade för honom. "Göran" jobbade som konsult på Bain&Co.  Han var den tilltänkta, framtida VDn för vårt projekt. Vi skulle dela allt på tre, Ken, "Göran" och jag. På väldigt kort tid gjorde "Göran" en imponerande presentation av vårt case. Vi besökte data konsulten Modul 1 (publ) I Solna. Vice VD Hans Hasselgren älskade affärs iden. Snabbt sattes ett möte upp med private equity firman Servisen (gamla Beijer Invest). Senior Advisor för Servisen Anders Lönnqvist satt som styrelseordförande I Modul 1 så kopplingen var naturlig.

Ken bestämde sig nu för att spela “hardball” med gruppen. Deras lojalitet till det nya betting xchange projektet, gällande såväl tid som pengar, testades till de yttersta gränserna. Moazed och hans finansiella uppbackare kände sig väldigt trampade på tårna. De hade på sitt håll försökt hitta finansiering via sina känningar på Öhman Group en Svensk Investmentbank.

När vi klev in genom Servisens dörrar bestod ParBet, som vi slutligen döpt det till, av Ken Lennaárd, "Göran" och Martin de Knijff. Per Thunander som lustigt nog satt i styrelsen i Boss Media blev den vi presenterade caset för. Vi blev kallade till ett andra möte. Hasselgren informerade oss att det “Var klart”, “Ni kommer att få finansiering”. Väl på det andra mötet, diskuterade och förhandlande vi om en deal. Servisen skulle förse oss med en “seed financing”. Som initiell investerare garanterade de, att till en avsevärt högre värdering (100M SEK+), ta in en andra runda av kaptial. För 5 miljoner SEK skulle vi ge bort 25% av vårt bolag. Ett bolag som lustigt nog inte fanns ännu. Vi skakade hand och Thunander bjöd oss till Teatergrillen för middag. 

En rolig anekdot under vårt firande var Thunanders berättelse om NOKIA. Nasdaq stod vi det här tillfället i över 5000 (jmfr idag 2300). Om NOKIA:s dåvarande värdering skulle vara relevant, var konsekvensen att hela jordens befolkning köpte deras produkter för $300/person varje år!