Prosharker

Spelsamarbetet

Som jag förklarat tidigare ingick vi ett avtal där mina spelkunskaper på olika idrotter skulle utnyttjas fr.o.m. februari 2000. Ken var dessutom generös nog att försörja mig och min familj. Hur djupt och brett sträckte sig då samarbetet? Här har vi delade åsikter. Några saker står i alla fall helt klart. Vår poker var helt separat och om jag gjorde en V75:a eller liknande (Ken gjorde sina egna), var även den separat. Vi hade inte ingått äktenskap.

 

 

Vad hände?

*  "Jag spelade för högre insatser än vi kommit överens om."

Det ligger säkert en hel del sanning i detta. Jag tog nog större risker, och var kortsiktigare i mitt tänkande än jag borde ha varit och kommit överens om. Blåsning? Viss trolöshet kan jag erkänna, men allt var transparent. Om Ken misstyckte, kunde han kritiserat mig för mina övertramp. Parbet fick honom att se mellan fingrarna.

 

 

 

*   Vi förlorade enorma pengar under fotbolls-EM 2000 i Holland/Belgien.

Vi hade från februari till maj vunnit mer än bra. Ken hade återigen varit generös och givit mig vinstutdelning, något han inte var skyldig till enligt vårt avtal. När Parbet gick för högtryck ute i Solna hos Modul 1 satte fotbolls-EM igång. Hypen var enorm och Ken, enligt gemensamt beslut, tog på Kortoxen emot spel med mycket högre insatser än normalt. För att låna en klyscha från Unibets rapporter så vann det "onormalt" många favoriter. På tio dagar hade vi förlorat hela vinsten från 4 månader och mer där till. De egna spelkonton vi hade på nätet länsades för att kunna betala förluster. Från juli 2000 spelade vi i princip inte "tillsammans" längre - i alla fall inte enligt den ursprungliga dealen. Skälet var enkelt: det fanns inget att spela för.

"Jag knullade på sidan med andra spelpolare."

När vi ingick samarbetet i januari 2000 fick jag bedyra att jag var skuldfri. Så här tio år efter är det självfallet svårt att komma ihåg, men det är nog troligt att jag förvanskade sanningen något. Kontantlån hade jag inga. Däremot fanns sannolikt "make-up" med en till två (som jag kan erinra mig om). Med "make-up" menas pengar som man endast är betalningsskyldig vid fortsatt spelsamarbete och som dras av vid framtida vinster. Självklart borde jag förklarat för Ken som inte varit i spelbranschen så länge exakt hur det låg till. Under fotbolls-EM hyrde en god vän till mig och våra familjer ett lantställe ute på Ingarö. Han behövde min hjälp med livebetting under matcherna. Detta var under samma period då jag och Ken förlorade på Kortoxen. Den första matchen jag var delaktig i förlorade vi 320 000 kr. Jugoslavien hämtade in ett 0-2 underläge mot Slovenien, med en man färre på plan, och det kostade skjortan. Inget tvivel om att Ken skulle varit med på detta, dvs. 25 % som är hälften av mina 50%. Ni förstår säkert dilemmat? Jag valde att ta förlusten själv och inte informera Ken. Hedervärt? Nej, egentligen inte. Hur resultatet blev är ovidkommande. Om vi vunnit, hade han då blivit informerad? Tyvärr måste jag nog säga "njaeee". Här anser jag att Ken har all rätt att vara förbannad.

*  Vinn 3 Greyhounds.

Under mina år som bridgespelare och framförallt som gambler har jag träffat mängder av kontakter och vänner. Lionel Wright från Nya Zeeland (dog tyvärr för några år sedan) som bodde i London var en av dom. I augusti 2000 kontaktade Lionel mig och sa att han behövde hjälp med Vinn 3, som var en av Svenska Spels spelformer. Hundar var objekten och loppen gick runtom på banorna i England. Med en omsättningsprognos på 150 000:- i veckan undrade han om jag kunde ordna "rakeback" från något ombud. Jag fixade 3 % tillbaka. Som tack för hjälpen och för att jag varje dag åkte till ombudet,  fyllde i alla kuponger, skötte penningtransaktioner osv., så fick jag vara med på 10 %. Detta pågick under två-tre månader och jag tjänade i storleksordningen 200 000:-. När Ken fick reda på hur mycket jag vunnit, och att han inte var med, då slog det totalt slint i huvudet på honom. Jag fattade uppriktigt ingenting. Vad f-n hade det här med mina idrottskunskaper att göra? Om jag sålde jultidningar skulle han vara med på hälften då också? Här tycker jag Ken är helt ute och cyklar. Hursomhelst slutade det med att jag såg till att Ken fick vara med, när han uppmärksammat mig på hur orättvist det hela var. Under november 2000-februari 2001 la jag ut pengar för Ken och vårt spelande på hundarna. Det var något han profiterade stort på, när allt summerades. När ATG:s Trio i början av 2001 gjorde inträde, försvann omsättningen och därmed möjligheten att göra fortsatta vinster på hundarna.

 

Jag ljög om ett spel på Parbet 2002.

Vårt samarbete/avtal på idrotten hade legat på is i princip sedan sensommaren 2000. För den sakens skull slutade vi inte spela, men nu var det jag som la ut alla pengar. Det var det minsta jag kunde göra för det som han gjort för mig. Ett större mellanhavande fanns nu mellan oss (lån, stejk på poker, spel på idrott). Vi beslöt oss därför att avsluta vårt spelsamarbete hösten 2001 innan Ken flyttade till London som VD för Parbet. Med Ken boende i London och jag i Stockholm lanserades Parbet i januari 2002. Ken hade utvecklat ett samarbete med The Hendon Mob som skulle sätta upp en bettingmarknad för WSOP 2002 på Parbet. En av de "matchups" man hade var Ken "Top Hat" Lennaárd mot John Kabbaj. På vår hemsida kunde man se de senast matchade      spelen. För att skapa publicitet och få igång djungeltelegrafen spelade jag emot Ken på ett av mina många konton. Det tog inte många sekunder före Ken ringde och undrade om jag visste "vilken jävla idiot" som spelat emot honom. Om jag genom åren har känt några som kan ta saker aningen personligt, så tillhör Ken definitivt den skaran. Mitt svar blev: "Jag har ingen aning". Till saken skall sägas att jag fortsatte att spela emot honom och många andra ...

 

•1. ... för att skapa publicitet och det lyckades verkligen. Det blev en snackis det är med poker på Parbet.

•2. ... för att skapa en illusion av omsättning och likviditet för vår marketmaker The Hendon Mob - med andra ord göra dem nöjda och få dem att prata gott om oss, när de var ute och reste på andra pokertävlingar.

 

 

Jag stejkade sedan Ken för att spela på Parbet pokern före WSOP 2002. Han delar bestämt inte den åsikten utan de €10 000 jag skickade till honom var ett lån. Självklart spelade han på sig själv mot John Kabbaj, men även på annat. Den riktiga humorn i det hela var att jag slog ut John Kabbaj dag 1 i main event 2002. När jag berättade för Ken och frågade: "Hur mycket spelade VI på dig?" svarade han: "VI?" Du var inte med! "Jo, det är klart", sa jag, "vi skulle ju dela. Det var ju därför jag skickade pengarna till dig". Ken kollade sedan med Expekt-ägarna vem som hade spelat emot honom i det tidiga stadiet. Jag har full förståelse för att han lackade till när han kunde se att det var från ett av många marketmaker-konton jag förvaltade som spelen kom ifrån. Jag hade ljugit för honom. Och nu försökte jag snika till mig hälften av hans spel. Det sistnämnda är total paranoia och så långt från sanningen man kan komma.

PARBET: "Jag var inte en lagspelare i Parbet".

 

Parbet nådde en återvändsgränd våren 2001. Vi hade försökt allt. Ken var villig att förödmjuka sig själv för att nå dit vi ville på sätt jag inte ens vill gå in på. En stor eloge till honom för det. Jag åkte till Las Vegas och Tunica och skördade stora framgångar på poker. Några månader efter att jag, och definitivt "Pelle", lagt projektet på is dök en öppning upp. Jag träffade Fredrik Ryden som var en av medarbetarna på Expekt på Solvalla. Under våra samtal framstod det klart att han ansåg Betting Xchange-modellen vara framtiden. Vi hade en massa dokumenterat material efter skilsmässan med Modul 1. Fredrik fick ta del av allt vi hade. Inte långt senare satt vi på ett möte där Parbets vara eller icke vara skulle avgöras. Expekts ägare Christian Haupt och Conny Gesar erbjöd oss en deal som i ett scenario kunde leda till ett ägande av 30 % för oss fyra: "Göran", "Pelle", Ken och mig. Jag hade ingen kyla. Under förhandlingen kändes det som att de höll på att glida oss ur händerna. Jag bad om att få prata med "Göran", "Pelle" och Ken privat. De ville försöka att få Expekt att ge oss en bättre deal. Det jag nu sa är jag inte stolt över - det var ett riktigt lågvattenmärke. Jag mer eller mindre förklarade för gruppen: "Antingen tar vi den här dealen. Ett par procent hit eller dit, vad har det för värde? Nu har vi chansen att visa vilken succé det här kan bli. Tar ni inte dealen går jag till Expekt själv. Det är ändå mig de vill ha." Även om det här sades i stridens hetta, ångrar jag det djupt. Vi tog dealen, men nu var det krig i deras ögon. Nu var det jag mot de övriga tre.

 

 

I alla andra sammanhang vill jag bestämt hävda att jag var den sanna lagspelaren i hela Parbet-projektet. Det tror jag samtliga anställda på både Modul 1 och ägarna till Expekt kan intyga. Jag jobbade dygnet runt, och gav inte min son Robin, 4 år, den tid uppmärksamhet han definitivt förtjänade.

I dealen vi ingick var det bestämt att jag och Ken skulle jobba. "Göran och "Pelle" var passiva. Vi skulle flytta till London. Min dåvarande flickvän hade stått i kö i flera år för en ryggoperation. En skolios, som i tonåren inte var tillräckigt allvarlig för att operera, hade efter graviditeten 1997 blivit så grov att ryggen såg ut som ett S. Ett återbud dök upp på Huddinge sjukhus. Europas främsta inom området, Helena Saraste, skulle göra operationen. Robins mamma hade en vecka på sig att bestämma sig. Ingreppet skulle ta 19 timmar, med stänger från första nackkotan ner till svanskotan, och innebära avsevärda risker. Då risken att bli rullstolsbunden var överhängande, om operationen inte genomfördes, tackade hon ja. Konsekvensen blev självfallet att jag inte kunde flytta till London med Ken. Rehabilitering på Röda Korset mm. skulle ta minst ett halvår, och jag behövde ta hand om vår son. Ken såg detta som ett enormt svek. Han blev lämnad i sticket i London helt själv. Än idag är övertygelsen stark. Jag skall ha vetat om operationen långt, långt i förväg! Det är ren science fiction!

"När jag vann på V75 lade jag ned mitt engagemang."

 

 

Inget kunde vara mer fel under perioden januari-juni 2002. Januari 2002 vann jag som bekant 10 miljoner på V75. Detta faktum gav mig god kreditvärdighet hos Expekt. Jag fick husera fritt, precis som jag ville. Vad dom inte visste var att de anställt en "haj som badvakt" :-) Jag hade en sak på agendan. Det var att uppnå det courtagemål som de satt upp för exchangen. Vid en händelse som de betraktade som en succé skulle vi alla fyra få 30 % av bolaget. Genom mitt kontaktnät skapades det olika marketmaker-falanger. Dessa försåg spelbörsen med likviditet. Jag var själv inblandad i några av falangerna. För att hålla alla nöjda, motiverade och framförallt för att vi skulle få in courtage spelade jag från diverse egna konton. Uppemot 85-90 % av all omsättning kom från mig på ett eller annat sätt. Gemene man och Expekts ägare kunde inte förstå hur det kunde gå så bra. Mig kostade det runt 1 500 000:- av privata pengar, men för mig gjorde det inget. Jag var rik, allt hade gått så bra. Det viktigaste var att vi fick våra 30 %, som i slutändan var värda oändligt mycket mer. Ovanstående kände inte Ken och de övriga till. Det var också en av anledningarna till att "jag ljög om ett spel på Parbet 2002". Jag orkade inte förklara hela upplägget. Det hade spelats på allt mellan himmel och jord. Ken var bara ett av tusentals spel som gjordes. Och hur jag än förklarade skulle han ta det personligt. Så såg jag på det vid det aktuella tillfället.

 

 

Tyvärr gick det inte som jag hoppades. "Servlet 500 exception" blev något som stod varje gång man slog in parbet.com. Fotbolls-VM 2002 i Sydkorea/Japan hade vi stora planer för. Löften om både det ena och det andra från Gesar/Haupt tills dess var en sällan skådad rökridå. När VM så började gjorde Expekt en ny release av sin egen hemsida och sket fullständigt i Parbet. Jag fick nog och kastade in handduken.

 

Ja! I det här läget lade jag ner engagemanget, men "vårt" Parbet fanns inte längre. Inget ägande, ingen vision - allt precis bortblåst.

 

* Vår personliga vänskap: "Jag stod inte upp för Ken och snackade dessutom skit om honom".

 

 

Inom det här området har jag haft stora tillkortakommanden. Ken är en väldigt dominant person. Han är en "go getter". Det är inte lätt att värja sig och göra sin åsikt hörd. Om man inte säger emot = då har man godkänt = beslutet är gemensamt. Många gånger var besluten gemensamma. Andra tillfällen var de mer en produkt av dominans = hans egen vilja.

 

Då Ken både privat och i Parbet tog strid för vår räkning, fanns jag i bakgrunden. Jag gillar inte konflikter och flyr hellre än fäktar. I många lägen där jag borde försvarat honom på Klubben gjorde jag inte det. Ja, jag raljerade säkerligen på ett svekfullt sätt i många lägen, men det hade varit i princip lönlöst att göra annat, även om det inte är något försvar. Jag tror att Ken har väldigt dålig insikt om hur illa omtyckt han faktiskt var på Kortoxen. Det hade definitivt inget med mig att göra. Det skitsnack som cirkulerade var vedertaget långt tidigare. De fingeravtrycken fanns före jag lärde känna honom. Men utan tvivel borde jag som hans vän stått upp för honom och inte gjort saker värre, speciellt som jag ansåg kritiken mot honom i de flesta avseenden vara helt obefogad.